Beau is Afraid - Filmrecension | XboxHub

Beau is Afraid – Filmrecension | XboxHub

Tidsstämpel: 3 september, 2023 11:47
Källnod: 2862757
beau är rädd filmrecensionbeau är rädd filmrecension
Beau is Afraid – Filmrecension

Min vängrupp har inte förlåtit mig för att jag rekommenderade Uncut Gems till dem. 2020-filmen med Adam Sandler i huvudrollen är som en evig ångestattack och jag älskar den med varje cell i min kropp. Det känns som att det hela tiden vacklar på en klippa. Men det är av samma skäl som mina vänner hatade det, och tittar nu försiktigt på mig när jag rekommenderar något. Jag får aldrig tillbaka det förtroendet. Helvete Sandler. 

Tack vare Beau is Afraid vet jag nu hur de känner. Den tredje författar-/regi-utflykten för Ari Aster, efter Hereditary och Midsommar, är min mest efterlängtade film för året. Dessa två filmer är några av mina favorit skräckfilmer genom tiderna. Beau is Afraid känns som en personlig rekommendation från Ari Aster, och jag ville verkligen älska det. Jag hade hört att det var marmite, att det – igen – var en evig ångestattack, men det fick bara mina förväntningar att skjuta i höjden. Ari Asters Uncut Gems? Åh ja.

Var i hela friden ska man börja med Beau is Afraid? Den är så kalejdoskopisk (och skrämmande lång) att man kan beskriva den på många sätt och vara helt korrekt. Det är en Odyssisk resa för de extremt oroliga. En mardrömslik serie sketcher. Vad det än är, handlar det om den introverta Beau (Joaquin Phoenix), som ska besöka sin mamma, vilket innebär att han lämnar sin lägenhet – inte obetydlig, eftersom det strövar ne'er-do-brunnar utanför – och skaffar ett flyg. Men han har tro på sig själv. Han är packad och han är redo att åka. 

Genom några visserligen lustiga pratfall, som utgör den tightaste och mest trovärdiga delen av filmen, är Beau utestängd från sin lägenhet och tittar in, tittar på när de där ne'er-do-brunnarna plundrar hans grejer, torkar skit på väggarna och – lustigt. – diskar. Han har inga biljetter, väskor, nycklar eller kläder. Det finns inget sätt att han kan komma för att träffa sin mamma. Resan är avstängd. Han ringer sin mamma, och undertexten är att hon i bästa fall är besviken på honom, i värsta fall förbannad. 

Men så dör hon i en tragisk ljuskronolycka. Nu måste Beau göra resan, men av helt andra anledningar. Samtidigt konspirerar universum för att hindra honom från att ta sig dit. Alltså Odysséen: det här är myten med dess hjälte ersatt med en späckande köttbit, och cykloperna och andra hinder ersätts av öde, infall, otur och – diskutabelt – biverkningarna av Beaus droger. 

Härifrån går Beau is Afraid från direkt komedi till något som liknar hans traditionella fasa. För det känns som att Ari Aster letar efter moderna ångest, att utsätta Beau för dem och se om vi slingrar oss med honom. Ständigt finns rädslan för att bli anklagad för något som du inte har gjort. Även när Beau inte gör någonting reagerar karaktärerna som om han är klar något, och det är en hemsk kliande känsla som vi inte har känt förut. Men det finns så många andra, som om Aster försöker snusa runt efter nya sätt att göra oss obekväma: skammen över att tro att vi är huvudpersonerna i en berättelse när vi inte är det; tron att vi är som vi är på grund av våra föräldrar, bara för att de ska avvisa oss; försöker att inte tvinga på främlingar, men de främlingar känner sig påtvingade ändå. Allt är knotiga, freudianska grejer. Beau studsar från möte till möte, från ett hjälpsamt par som av misstag körde över honom till en kommun som sysslar med performancekonst, hela vägen till en dom från en fiskebåt. 

Även människor som älskar filmen skulle förmodligen erkänna att den är överseende och överdrivet lång på drygt tre timmar. Om du är inställd på dess våglängd kommer det att kännas som ebb och flod. Men om du är som oss och, av någon anledning, inte kopplar in dig i vad den försöker göra, då kommer det att kännas mycket längre. 

Jag kan inte riktigt förklara varför Beau is Afraid inte fungerade för mig, lika lite som jag kunde förklara varför jag inte gillar smaken av ärter. Men låt oss försöka ändå. Det känns som att det är inrättat för att generera inre reaktioner, från skratt till avsky och extrem ångest. Men skratten var alldeles för sporadiskt: det finns några briljanta synknölar, och ett par situationer – lägenheten och det hjälpsamma paret – fick oss att yla. Men för länge kändes det trögt och medvetet försökte locka fram en reaktion från oss. Det kändes mer som Southland Tales än Eraserhead, eftersom jag kunde ana regissören försöker att vara upprörande, snarare än att det kommer naturligt. Det var mer performance än ångestattack, som jag kände med Uncut Gems.

Oron fanns absolut där, men den var tröttsam. Dessa spända ögonblick avfyrades ständigt mot stackars Beau, och han hade knappt en chans att få ett ord på kanten, eller att hitta någon form av förlossning. Det är en kö av oberörda individer som tar saker ifrån honom, misshandlar honom och är förtvinande grymma. Det var utmattande. I tre timmar var det som att titta på en tortyrscen, och jag menar det absolut negativt. 

Mot slutet var jag misshandlad och blåslagen och kände efter ett meddelande i kaoset. Beau is Afraid ville definitivt att jag skulle tänka på en sorts pervers naturvård, eftersom Beau hanterar en dysfunktionell mamma samtidigt som han inte lyckas bryta cykeln av dysfunktion själv. Men mestadels är det en lavin av idéer, utan tillräckligt att hålla fast vid. Kanske missade vi några starka dramaturgiska trådar, men det kändes mer som ett långt skämt, ett test av några gränser, än att det var en sammanhängande film. 

Det är en film som jag antagligen kommer att stuva på i några dagar till, och det är ingen tvekan om att den kommer att fastna, haltande för mig. Det kanske till och med växer där. Men min första reaktion på Beau is Afraid är att det är obehagligt att titta på, inte för att det får mig att se världen på nya sätt, utan för att det testar mitt tålamod på vägen att bli alldeles för långt. 

Men trots allt det misstänker vi att det kommer att finnas människor som reagerar positivt på det, precis som vi kom ut i bikupor. Det är en som vi då inte kommer att rekommendera till våra vänner, men det är en som de mer nyfiket sinnade kanske (med betoning på makt) hittar något att skratta åt.

Tidsstämpel:

Mer från Xbox Hub