Är DEA fortfarande värt det? Läkare uppmanar till omläggning av cannabis eller avskaffa DEA!

Återutgiven av Platon

anhängare: 0

avskaffa dea

Är DEA fortfarande värt det? En kostnadsnyttoanalys

1971 undertecknade Richard Nixon lagen om kontrollerade ämnen som lag, vilket för alltid förändrade landskapet för narkotikareglering i USA. Denna lag introducerade inte bara en ny uppsättning regler för användning, tillverkning och distribution av vissa ämnen; det födde också Drug Enforcement Administration (DEA), ett organ som utsetts till "domare, jury och bödel" för dessa nyinrättade lagar. Med ett penndrag utropades ett krig mot droger officiellt, och DEA värvades som dess främsta krigare.

DEA:s roll var tydlig från början – att skydda amerikaner från vad som uppfattades som ett gissel av droger. Denna myndighet, som har till uppgift att genomdriva lagen om kontrollerade ämnen, fick omfattande befogenheter och befogenheter att reglera droganvändning i landet. Detta inkluderade inte bara brottsbekämpande uppgifter utan också makten att klassificera droger, en roll som placerade dem i skärningspunkten mellan folkhälsa, politik och lag.

Snabbspola framåt flera decennier, och DEA:s position har bara befästs. En ny interaktion med kongressen lyfte fram detta. Kongressledamöter, som erkände det utvecklande perspektivet på cannabis, rekommenderade DEA att överväga att avboka ämnet, ett drag som är i linje med den växande allmänhetens känsla och vetenskaplig förståelse för cannabis. Men DEA:s svar var talande. De hävdade sin "slutliga auktoritet" i narkotikaklassificeringsfrågor, en hållning som understryker deras autonomi och den centraliserade maktstruktur de verkar inom.

"Abolish The DEA": Julie Holland, MD, en psykiater, MDMA- och cannabisforskare och medicinsk rådgivare till Multidisciplinary Association for Psychedelic Studies (MAPS), låt hennes känslor vara kända om de senaste besluten från DEA.

"Det här kommer att vara tredje gången, om jag inte har fel, som det kommer att ha kommit en rekommendation till DEA att göra cannabisschema 3. Två gånger har de tackat nej. Om de gör det igen, säger jag det igen: Avskaffa DEA”, skrev Holland i en tweet.

Denna interaktion väcker avgörande frågor om DEA:s roll och effektivitet. Fungerar de i folkhälsan och säkerhetens bästa, eller återspeglar deras handlingar föråldrade, hårda riktlinjer? I en värld där förståelsen av substanser som cannabis utvecklas snabbt, hindrar eller hjälper DEA:s ståndpunkt folkhälsan och rättvisan?

Det är dags att kritiskt bedöma DEA:s meritlista. Har de verkligen skyddat amerikaner från farorna med droger, eller har deras handlingar bidragit till andra samhälleliga skador? När vi fördjupar oss i den här artikeln kommer vi att genomföra en grundlig prestandagenomgång av DEA sedan tillkomsten av lagen om kontrollerade ämnen. Målet är att avgöra om deras tillvägagångssätt har varit effektivt eller om det är dags att tänka om och eventuellt avveckla denna kraftfulla byrå.

Sedan starten 1971 har Drug Enforcement Administration (DEA) legat i framkant av USA:s krig mot droger. En granskning av narkotikatrender under de senaste decennierna, med hjälp av DEA:s egen statistik och oberoende studier, avslöjar dock en oroande bild: trots myndighetens ansträngningar har narkotikakonsumtionen, tillverkningen och handeln inte bara bestått utan i många fall ökat.

En av de mest talande indikatorerna på ökningen av drogtillgången är DEA:s egna uppgifter om narkotikabeslag. Under åren har mängden narkotika som beslagtagits ökat exponentiellt. Enligt en omfattande rapport från National Institute on Drug Abuse har det skett en betydande ökning av produktionen och distributionen av olika kontrollerade substanser, inklusive heroin, kokain och metamfetamin. Denna ökning av anfall pekar inte nödvändigtvis på DEA:s effektivitet; i stället tyder det på att tillverkningen och distributionen av dessa ämnen har ökat till så höga nivåer att till och med utökade efterlevnadsinsatser bara kan göra en buckla.

Denna ökning av läkemedelstillgängligheten under DEA:s bevakning korrelerar med uppkomsten av flera drogepidemier. Crack-epidemin på 1980-talet och den pågående opioidkrisen är främsta exempel. Dessa kriser representerade inte bara ett misslyckande med att stoppa flödet av droger; de avslöjade också bristerna i att ta itu med grundorsakerna till drogmissbruk och de socioekonomiska faktorer som driver det.

Dessutom DEA:s tillvägagångssätt verkar ofta vara inkonsekvent och obalanserat. Även om betydande resurser har lagts ned på att bekämpa narkotikahandel på gatunivå och rikta in sig på enskilda användare, har samma nivå av granskning och tillsyn inte konsekvent tillämpats på läkemedelsföretag. Dessa företag har spelat en betydande roll i opioidepidemin genom aggressiv marknadsföring och distribution av smärtstillande medel, varav mycket gjordes lagligt och under DEA:s ansvar.

Ett skarpt exempel på DEA:s felplacerade prioriteringar är dess inställning till cannabis. Trots en växande mängd forskning som indikerar de medicinska fördelarna med marijuana och en förändring i den allmänna opinionen som gynnar dess legalisering, har DEA fortsatt att klassificera det som en Schedule I-drog – samma kategori som heroin och LSD, reserverad för substanser som för närvarande inte accepteras medicinsk användning och stor risk för missbruk. Nu, med psykedelisk forskning på god väg, är inte ens LSD och andra hallucinogener i schema I längre korrekta. Denna klassificering har inte bara hindrat forskning om medicinska tillämpningar av cannabis utan också lett till kriminalisering av individer för innehav och odling av en växt som många stater nu har legaliserat, antingen för medicinskt eller rekreationsbruk.

DEA:s fokus på straffåtgärder snarare än skademinskning och förebyggande har också ifrågasatts. Kritiker hävdar att kriminaliseringen av droganvändning har lett till överfulla fängelser, vilket påverkar minoritetssamhällen oproportionerligt mycket, utan att avsevärt minska antalet droger eller missbruk.

Bevisen tyder på att DEA har misslyckats med att signifikant påverka drogkonsumtion och tillverkning. Ökningen av drogtillgänglighet, uppkomsten av drogepidemier under deras övervakning och den inkonsekventa tillämpningspolicyn belyser behovet av en omvärdering av DEA:s roll och strategier för narkotikakontroll. Det väcker frågan: är det dags att överväga alternativa tillvägagångssätt som prioriterar folkhälsa, utbildning och rehabilitering framför kriminalisering och straffverkställighet?

Med rötter i förbudsfilosofin, ett koncept som upprepade gånger har visat sig vara ohållbart och skadligt, fortsätter DEA att hålla fast vid föråldrade policyer som inte bara misslyckas med att ta itu med komplexiteten i droganvändning och missbruk utan också aktivt skadar samhällen och urholkar medborgerliga friheter.

Förbud, som policy, har en ökänd historia, med dess mest kända misslyckande är 1920-talets alkoholförbud i USA. Denna era präglades av en ökning av organiserad brottslighet, korruption och en allmän ignorering av lagen. Trots dessa uppenbara problem, misslyckas DEA att erkänna förbudets inneboende brister. Istället fortsätter de med ett liknande förhållningssätt till kontrollerade ämnen, vilket skapar en parallell till det förflutnas misslyckanden.

DEA:s orubbliga engagemang för förbud är inte rotat i folkhälsa eller säkerhet utan snarare i självbevarelsedrift och en önskan att behålla makten. Byrån har blivit en självförsörjande enhet, som drar nytta av själva förbudet som driver dess existens. Denna cykel av verkställighet och bestraffning har skapat en lukrativ industri för DEA, präglad av betydande budgetar och expansiv auktoritet.

Effekten av DEA:s policyer sträcker sig långt utanför deras avsedda räckvidd, och påverkar samhällen och individer på djupgående och ofta oåterkalleliga sätt. Kriget mot drogerna, med DEA i spetsen, har oproportionerligt riktat in sig på minoritetssamhällen och bidragit till en cykel av fattigdom, kriminalisering och befrielse från rösträtt. Denna målinriktade efterlevnad har lett till massfängslande av färgade, splittrade familjer och förvärrat sociala ojämlikheter.

Dessutom utgör DEA:s ensidiga beslutsprocess ett betydande hot mot de demokratiska principer som USA grundades på. Byrån verkar med liten eller ingen offentlig tillsyn eller deltagande och fattar beslut som påverkar miljoner utan deras insatser. Denna centraliserade makt strider mot idealen om demokrati och transparens, vilket leder till politik som ofta inte speglar folkets vilja eller bästa intressen.

Att fortsätta att finansiera och stödja DEA innebär att upprätthålla arv från Harry Anslinger, en notoriskt rasistisk byråkrat som spelade en nyckelroll i att forma USA:s narkotikapolitik. Anslingers inflytande präglades av rasfördomar, maktpåhopp och bedrägeri, vilket satte scenen för den straffande och diskriminerande politik som DEA tillämpar idag. Genom att stödja DEA stöder vi oavsiktligt dessa föråldrade och skadliga ideologier.

DEA representerar ett arkaiskt och skadligt förhållningssätt till narkotikapolitik, en som misslyckas med att anpassa sig till modern förståelse och samhälleliga behov. Om vi tror på USA:s helighet och dess demokratiska principer är det absolut nödvändigt att erkänna DEA som en kvarleva från en svunnen tid, en byrå som vidmakthåller sina föregångares förtryckande taktik. För att verkligen befria folket och upprätthålla värderingarna av rättvisa och jämlikhet, är det nödvändigt att exorciera DEA och dess föråldrade, skadliga politik. Först då kan vi börja slå en väg mot ett mer humant, effektivt och rättvist förhållningssätt till narkotikareglering och kontroll.

Efter mer än ett halvt sekel av strikt narkotikareglering är det uppenbart att kriget mot narkotika har vunnits, inte av brottsbekämpande myndigheter som DEA, utan av drogerna själva. Lagen om kontrollerade ämnen, som har varit hörnstenen i denna utdragna kamp, har inte bara misslyckats med att stävja droganvändning och smuggling utan har också förvärrat samhälleliga missförhållanden och kränkt individuella friheter. Det är dags för USA, och faktiskt världen, att radikalt ompröva sitt synsätt på narkotikareglering.

DEA, trots sin självutnämnda slutliga auktoritet i narkotikaklassificering, kan inte fortsätta att diktera en föråldrad och ineffektiv policy. CSA och liknande dokument över hela världen måste avskaffas eller genomgripande reformeras. Vi måste erkänna och respektera principen att individer har friheten att göra val om sin egen kropp, förutsatt att de inte skadar andra. Detta tillvägagångssätt ligger i linje med kärnvärdena frihet och personlig autonomi som är centrala för demokratiska samhällen.

Ett nytt paradigm för narkotikareglering bör antas, ett som prioriterar folkhälsa, utbildning och skademinskning framför kriminalisering och bestraffning. Ett sådant system skulle inte bara respektera individuella friheter utan också ta itu med grundorsakerna till drogmissbruk, och erbjuda en mer medkännande och effektiv lösning på en utmaning som länge har plågat vårt samhälle. Tiden för förändring är nu; låt oss anamma en framtid som upprätthåller frihet, främjar välbefinnande och erkänner lärdomarna från det förflutna.